Störst, bäst och vackrast

Krönikan publicerades i Sundsvall Tidningens söndagsbilaga 5/2.


Sista ST-krönikan av Lisa Bengtsson är publicerad. Sad but true. Får tacka för den här roliga erfarenheten och hoppas på många roliga uppdrag i framtiden!


Klicka på bilden för att få upp den i stort format.


Det blir inte alltid som man tänkt sig





Klicka på den lilla bilden ovan för att få upp en större bild och kunna läsa.

Hope you like it!


Man vill ha sin bit av kakan - och man vill äta den med






Krönikan som fanns i Smålänningen den 21/12 2011.
Krönikan till Sundsvalls Tidningen skulle dessutom vara på söndag, något jag helt hade missat och därför har jag spenderat morgonen med att skriva ihop en krönika. Fick först lite panik men sen insåg jag bara att YES, jag måste sätta mig och skriva, dagen kunde ju inte börjat bättre! :)

Precis när jag var klar och mamma godkänt den fick jag sms av Veronica! Så nu blir det en sväng till Birsta och senare under dagen säger N att vi ska p-nappa (grannen började hamra 7 imorse) och även ta en tur till gymmet. Får nog lov att erkänna att detta är en mycket bra dag!


Krönika 3 i Sundsvalls Tidningen


Jag som Sunnerbolucia 2007.



Dagen till ära hittar man en tredje Lisa-krönika i ST.
:)


Krönika 2 i Sundsvalls Tidningen



För att få upp bilden i ett större format och ha lättare för att läsa, klicka på bilden nedanför!



Lämna gärna en kommentar om ni känner att ni har något att tycka till om eller om ni själva vill ge er version så får ni jättegärna göra det, här eller till min mejl; [email protected]


TACK!

Tänkte bara tacka för allt stöd och alla fina ord efter krönikan! Ni är bäst! :)


Debut som Sundsvallskrönikör

Idag gör jag alltså min äkta debut som Sundsvall Krönikör. Riktigt spännande och jag vaknade till och med kring 6-7 imorse och bara väntade på att Niklas alarm skulle ringa så jag fick åka och köpa tidningen.. Jag var lite orolig över bilden men så snyggt dem har gjort det! All cred till er ST :) Här kommer krönikan från Sundsvalls Tidningen, hoppas ni kan läsa den, lägger den även som miniatyr för det kanske blir lättare att läsa då annars får jag lägga upp texten sen! SÄG NÅGOT idag TACK!


Klicka på bilden ovan för att få upp en stor bild och kunna läsa!






Choosing my own way of life

Dagens krönika kan även läsas i Smålänningen den 7/9 2011.



1 av 4



Igår kunde man läsa den här krönikan i Sundsvallstidningen. Det var här jag behövde hjälp med bild, blev lite stressigt. Här kommer krönikan;

Ingenting är omöjligt

 

I den lilla trångsynta staden som jag har bott i under 20 år av mitt liv finns bara ett trafiklyse, två uteställen, tre caféer och 11 pizzerior. Alla vet allt om alla och aldrig kan du slippa undan ditt förflutna. Fördomarna är många och har du på dig kläder som sticker ut så talas de bakom ryggen på dig i år framöver. Spelar du fotboll, innebandy eller hockey så är du högt rankad, vill du få hög status utan att vara idrottsintresserad så måste du vara supersnygg och social.

 

Visst låter det som att man skulle kunna bygga upp en hel dramaserie baserad på den här staden? Det har sin charm att bo i en stad där skitsnack är prio ett men det går inte en dag utan att man längtar därifrån. Personligen har jag länge drömt om att flytta till en stad där jag inte känner någon, att kunna gå och handla utan att behöva hälsa på varenda människa jag möter, att kunna lära känna folk utan att de ska döma mig för det som tidigare hänt i mitt liv och att kunna sitta ensam hemma en hel kväll utan att någon kallar mig för tråkig.

  För snart två månader sedan flyttade jag 80 mil från en liten stad i Småland för att bosätta mig i vackra Sundsvall. Mina förväntningar var skyhöga och rädsla höll sig undan på grund av all spänning jag kände inombords. På ett vis känns det som att det är nu mitt liv börjar, det är nu jag väljer vem jag vill vara.

 

Under tiden som Sundsvallsbo har jag träffat mycket trevligt folk, jag har bara haft en dag med hemlängtan och letar för fullt efter ett jobb. Ni som alltid har bott i Sundsvall förstår nog inte riktigt vilken otrolig stad det är, eller så förstår ni det och därför bor ni fortfarande kvar här. För någon vecka sen kollade jag Drakkampen och hade dessutom turen att ha en vän som berättade hur allt gick till. Så himla kul! Vilken briljant idé att sporteliten ska tävla mot varandra, vilken underhållning och glädje överallt.

  Trots att jag älskar denna norrländska stad så är det faktiskt svårt att vara ny i en storstad. Jag har den enorma turen att få vänner genom min pojkvän som är idrottsman vilket är guld värt när dagarna annars hade blivit betydligt mer ensamma. Att få jobb utan kontakter är dock inget enkelt uppdrag. Jag har alltid haft lätt för att få jobb och aldrig sett det som ett problem men jag tror att jag har stött på ett litet hinder i form av ensam i ny stad. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid så jag tror däremot inte att jag behöver oroa mig.

 

Jag tror Sundsvall kommer att bjuda mig på många äventyr, det som för er är ganska vardagligt är för mig nytt och häftigt. Som jag tidigare nämnde, Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid, så vill jag se på mitt nya liv. Jag hoppas att min tid i Sundsvall kommer att förgyllas med minnen som sport, härliga människor och mycket, mycket mer.

 

 

 

Lisa Bengtsson

[email protected]

 


Att flytta 80 mil från tryggheten

Dagens krönika kan även läsas i Smålänningen onsdagen den 15/6 2011.

Att flytta 80 mil från tryggheten

I skrivande stund sitter jag på ett tåg, i 17 timmar ska jag lyckas spendera tiden i en trång kupé med fyra andra människor. Det är förvånansvärt trevligt och helt utan anledning så pratar man på som om man redan kände varandra.

Att åka långa turer är något jag ska börja vänja mig vid, i slutet av sommaren lämnar jag nämligen min födelseort och bosätter mig i Sundsvall. Jag ska alltså lämna min pappa, min mamma, mina fina syskon, min mormor, min morfar, alla fina vänner och framförallt ska jag lämna tryggheten. Att lämna Ljungby är något jag alltid har drömt om, missförstå mig inte för jag gillar faktiskt staden. En mysig liten stad som passar perfekt när man är ung eller planerar att skaffa barn och bilda familj. Är man mellan 20 och 30 år så är det dock inte lika häftigt att bo i Ljungby, tro det eller ej men ibland önskar man att det fanns ett större utbud av aktiviteter. Att varje helg gå ut och festa och att varenda helg mötas av samma människor är inte så äventyrligt.
  En sak jag verkligen tycker om med Ljungby är att alla känner alla. Många kan se detta som något negativt, vilket det kanske är i vissa fall, men hur mysigt är det inte när man går på stan och alla är trevliga mot dig. Säger du "Hej" och ler så får du oftast en hälsning och ett leende tillbaka. Det är väldigt uppskattat i mina ögon, ibland tror jag inte att folk förstår hur uppskattat ett litet leende kan vara.

Flytta till Sundsvall kommer bli det mäktigaste jag någonsin har gjort. Ena sekunden är jag livrädd och nästa sekund kan jag inte sluta le för att jag är så lycklig. Det känns som att jag påbörjar en lång vandring och målet är att hitta mig själv. Vem är Lisa Bengtsson? I Ljungby har jag gjort så mycket för mig själv, jag har provat på de flesta arbeten man kan göra i Ljungby, jag har fått äran att vara Sunnerbolucia 2007, jag har fått tävla i löpning (höjdpunkten var Göteborgsvarvet då jag fick ha pappa vid min sida), jag har fått skriva krönikor för Smålänningen och jag har fått lära känna så otroligt underbara människor. Under mina 20 år i Ljungby har jag i mina egna ögon åstadkommit en hel del. Jag har lärt mig att vara ödmjuk, respektera andra och stå för vad jag tycker. Det är viktiga egenskaper som kommer att ta mig långt i livet.

En kuslig tanke är att när jag senare i sommar flyttar med alla mina nedpackade lådor som innehåller hela mitt i så är jag helt plötsligt ingen. En ny stad där ingen vet vem jag är, vad ska man ta sig till? En sak är säker och det är att jag kommer hälsa på varenda norrlänning jag möter på stan och jag hoppas innerligt att jag får ett leende tillbaka. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. En dag ska jag vara någon i Sundsvall också. Jag pratar inte om att vara en Hollywoodkändis som alla känner till. Sålänge folk minns mig som tjejen med ett leende på läpparna är jag nöjd. Jag är helt säker på att man kommer längre i livet genom att vara snäll. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser någon sitta ensam och äta, hör att någon blir illa behandlad eller ser sorgen i en människas ögon. Det får mig att undra varför någon vill en annan människa ont?
  I vissa fall handlar det om döden, det är fruktansvärt och jag finner inte ens ord. Det mörka ordet talar för sig själv och jag önskar att ordet och dess betydelse inte existerade men det är inget vi kan styra över. Något vi kan styra över är hur vi behandlar andra människor. Egentligen tror jag att de som behandlar någon illa är osäkra individer som inte blir tillräckligt uppskattade, det är sorgligt. När någon blir mobbad tar man alltid hand om offret och det är självklart bra men man får inte glömma bort att hjälpa den som mobbar. Ofta tror jag att problemet är hos en sorgsen människa som inte kan hantera sin ledsamhet och därför gör allt för att lägga över det på någon annan. Ge ett leende och sträck ut en hjälpande hand, jag tror att det kommer att göra saker och ting bättre i längden.

80 mil hemifrån ska jag bosätta mig. Jag älskar det och jag hatar det. Hur ska man hantera det? Andra klarar ju av det så varför skulle inte jag? Hur kommer det sig att osäkerheten tar så stor plats? Jag vill njuta av livet och av mitt kommande äventyr och det ska jag göra. Alla dessa frågetecken snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och någon sa till mig att det var intressant att få veta hur tankarna går inför det här nya steget i mitt liv. Därför bestämde jag mig att dela med mig av min rädsla och all min entusiasm.

Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon. Jag kommer att se så många människor men jag kommer inte att veta något om dem, hur underbar känsla är inte det? Jag ska få kolla på folk utan att döma någon efter deras smeknamn i högstadiet eller ryktet som spred sig förra året.
  Tänk alla promenader man har tagit i sitt liv, med vänner eller potentiella pojkvänner och man kommer aldrig att glömma hur varven går. Jag ska äntligen får utforska nya rundor, ny utsikt och på ett år vet jag förmodligen vem som går var och när i Sundsvall också.
  Tro inte att ni slipper mig nu bara för att jag berättar om en flytt 80 mil bort. Det finns för många betydelsefulla människor i Ljungby för att jag skulle säga hejdå för evigt. Jag hoppas också på att kunna uppdatera er med känslor och äventyr den kommande vintern. Nu är det dags för mig att stå på egna ben och möta världen på ett självständigt vis. Det här är min tid, det här är min chans och jag tänker ta den. 



Lisa Bengtsson
[email protected]


RSS 2.0