Jag tycker jag har hållt humöret upp bra trots att jag bara gått hemma i flera månader nu. Jag vet inte om jag har försökt vara stark för att det har gått dåligt för Niklas lag och därmed kännt att jag behövt få honom på bra humör. Efter en ensam helg känner jag dock att jag inte mår bra. Det känns som att jag ska börja gråta hela tiden. Idag när jag bestämde mig för att ta en promenad (vilket alltid får mig på bättre humör) så hittade jag inga hörlurar. Dem låg ju här för bara någon dag sedan!! När jag väl hittade ett par så funkade inte just dem till telefonen och dem som hör till var som sagt spårlöst försvunna.. Vafan är oddsen för de då? Så någon promenad blev det inte, ett par minuters luft här i området fick duga för jag vägrar gå i skogen utan musik!
  Att inte ha någon att prata med är också hopplöst. Det känns som att många vänner glömmer bort en när man flyttar.. Eller så märker man kanske vilka som är ens riktiga vänner helt enkelt. Fast det blir ju lätt så när avståndet ökar.. Att skaffa ett djur är ju därför något jag funderar på men när alla säger att jag inte klarar av det så vågar jag inte. Att vara ensam hemma och gråta är väl helt enkelt bättre än att ge det en chans, verkar iaf vara så alla andra tycker.

Jag vet varken ut eller in just nu. Jag tror ju att ett jobb skulle vara räddningen annars är risken att jag inte klarar av det här något mer. Det känns som att jag sitter i ett fängelse eller kanske mer en isoleringscell.. Och jag vet att det är på grund av mitt eget val så jag kan inte skylla det på någon eller något.