Idag är fantasiLisa aktiv. Att sitta ensam i 2timmar är inte riktigt min grej, då börjar jag tänka på allt och inget. Tänk då hur det ska gå när jag bor i Sundsvall... 80 mil hem till familj och vänner... Tänk om jag inte hittar någon att umgås med i Sundsvall? Tänk om jag inte får ett jobb? Ska jag då sitta ensam flera dagar, aoush. En sak är säker att det får inte inträffa.

Mitt tålamod kommer få arbeta hårt och jag kommer göra allt jag kan för att besegra min fobi för att vara ensam och likaså min fobi för mörker. Min fantasi ska också bearbetas. Antingen får jag väl skriva ner varenda läskigt scenario som utspelar sig här innanför pannbenet eller lösa det på annat vis. För jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden.

När jag kommer till Sundsvall ska jag pyssla i massor. Jag ska använda min nya (fast den är ju gammal) skrivmaskin. Jag ska lära mig baka! Jag ska hitta ett jobb. Jag hoppas innerligt att jag ska träffa massa goa människor.

Att vi stannade det gångna året i Ljungby var såhär i efterhand väldigt bra. När beslutet togs låg jag i Niklas famn och grät, jag grät i massor faktiskt. Det enda jag ville var att lämna Ljungby men när Niklas kände att något var fel (skadan) så ville han stanna. Det var fruktansvärt. Nu känns det bra att ha varit här, jag har kunnat spendera mycket tid med familjen och vara här för dem och mina syskon i den förändring som skett. Huset är som vanligt samtidigt som det känns tomt när här bara bor en förälder. Det är tungt när man älskar sin familj så mycket och inse att saker och ting kommer förändras. Men det har löst sig mycket bra och som sagt, jag är glad att jag fanns här detta året.
  Däremot ångrar jag det när det kommer till hockeyn. Åren innan har jag alltid haft kul med tjejerna i laget och verkligen tyckt om dem. I år fanns många goa tjejer men också ett par som inte va vettiga. Ibland förstår jag inte hur endel människor fungerar och tyvärr kommer det nog alltid finnas människor som hellre förstör för andra än att ta tag i sina egna problem. Det var dock jobbigt att det skulle vara sådana människor just i år när allt redan var tungt nog.

När det gäller jobb har jag fått så otroligt mycket erfarenheter och jag har lärt mig att man kan jobba dygnet runt. Fast bara ett tag. Jag har lärt mig så mycket och är riktigt glad för alla jobb jag fått äran att ha.

Hur det kommer gå i Sundsvall vet jag inte. Jag känner stort hopp för att det här ska bli en av de bästa tiderna i mitt liv och är otroligt taggad. Jag känner lite att det får gå som det går. Jag kan inte bo i Ljungby resten av mitt liv och jag kan aldrig veta hur jag och Niklas fungerar om vi inte får vara ensamma i en ny stad och lära oss hur det fungerar när man inte längre kan smita iväg till en kompis eller föräldrar när man är arg. Inte för att det har hänt så ofta, kan räkna de få gångerna på en hand. Om det ens hänt. Haha.

4år är ganska stor åldersskillnad om man träffas i den här åldern. Jag har inte haft några problem med det tills jag nu har insett att jag missat en hel del som Niklas inte har. Jag har inte fått åka på partyresa utomlands med bara vänner och kunna göra vad jag vill utan att någon kan bry sig, jag har inte fått flytta ensam genom landet, jag har inte fått ha långa förhållanden, jag har inte fått hitta mig själv.
Ibland spelar dessa saker ingen roll, andra dagar spelar det galet stor roll. Ibland känns det som att jag slösat bort mycket tid på ingenting innan jag träffade N. Som att jag missat en rolig del av livet, som jag kanske aldrig kommer kunna ta igen?

Ångest, entusiasm och hopp.