Tusen tack för era tips till magen! Ska faktiskt prova som du sa och köra lite LCHF, inte helt men iaf dra ner på kolhydraterna lite. Tror du har rätt i att de spelar stor roll. Fick dessutom med en hälsokost tidning när jag köpte maggelé och där fann jag många supertips som jag tänkte dela med mig av! Jag ska prova följande alternativ från Hälsokost;

Mot magen: ProbiMage & silicea
Mot munsår: Immolina
Mot trötthet: Lacto Vital & Elixir
Mot pollenallergi: Bio-Pychogenol

Jag vet inte om dessa produkter fungerar (förutom silicea som är min räddning!) men jag ska börja med dem så snart jag kommer till hälsokost. Kosta va de kosta vill, jag ska börja må bra!! Återkommer när jag vet om det gett bra resultat eller inte. Har ni provat nån av dem och vet om det funkar eller inte så kan ni säga till så slipper jag ödsla kraft och pengar på de :)

Välmående nästa!

Vaknade med huvudvärk imorse, minns inte sist det hände. Skulle sminka mig och tappade sminkborsten under pianot och fick inte fram den. Missade Linda och Buffy tävla. Åkte på fotboll för å få fika, dem hade ingen fika. Bröt mitt godisförbud (som startade igår) genom att köpa 1kg godis.

Sämsta dagen på länge på sätt och vis.

Har nu sett klart säsong 7 av Greys. Längtar efter nya avsnitt.

Har precis satt på Sad Music listan i Spotify.

Inspiration sökes.
Pep(p?)talk sökes.

Panik. What's right and what's wrong?

Avslutar med en fin rad från Ulriks låt:
Have you ever tried to smile and hide your pain,
Even though you're not okey.
I have, I have.
Have you ever been caught in the poring rain,
Wondering if anything can ever be the same, again.

You try to bee proud of who you are,
But still you got to let those teardrops fall, away.

Idag är fantasiLisa aktiv. Att sitta ensam i 2timmar är inte riktigt min grej, då börjar jag tänka på allt och inget. Tänk då hur det ska gå när jag bor i Sundsvall... 80 mil hem till familj och vänner... Tänk om jag inte hittar någon att umgås med i Sundsvall? Tänk om jag inte får ett jobb? Ska jag då sitta ensam flera dagar, aoush. En sak är säker att det får inte inträffa.

Mitt tålamod kommer få arbeta hårt och jag kommer göra allt jag kan för att besegra min fobi för att vara ensam och likaså min fobi för mörker. Min fantasi ska också bearbetas. Antingen får jag väl skriva ner varenda läskigt scenario som utspelar sig här innanför pannbenet eller lösa det på annat vis. För jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden.

När jag kommer till Sundsvall ska jag pyssla i massor. Jag ska använda min nya (fast den är ju gammal) skrivmaskin. Jag ska lära mig baka! Jag ska hitta ett jobb. Jag hoppas innerligt att jag ska träffa massa goa människor.

Att vi stannade det gångna året i Ljungby var såhär i efterhand väldigt bra. När beslutet togs låg jag i Niklas famn och grät, jag grät i massor faktiskt. Det enda jag ville var att lämna Ljungby men när Niklas kände att något var fel (skadan) så ville han stanna. Det var fruktansvärt. Nu känns det bra att ha varit här, jag har kunnat spendera mycket tid med familjen och vara här för dem och mina syskon i den förändring som skett. Huset är som vanligt samtidigt som det känns tomt när här bara bor en förälder. Det är tungt när man älskar sin familj så mycket och inse att saker och ting kommer förändras. Men det har löst sig mycket bra och som sagt, jag är glad att jag fanns här detta året.
  Däremot ångrar jag det när det kommer till hockeyn. Åren innan har jag alltid haft kul med tjejerna i laget och verkligen tyckt om dem. I år fanns många goa tjejer men också ett par som inte va vettiga. Ibland förstår jag inte hur endel människor fungerar och tyvärr kommer det nog alltid finnas människor som hellre förstör för andra än att ta tag i sina egna problem. Det var dock jobbigt att det skulle vara sådana människor just i år när allt redan var tungt nog.

När det gäller jobb har jag fått så otroligt mycket erfarenheter och jag har lärt mig att man kan jobba dygnet runt. Fast bara ett tag. Jag har lärt mig så mycket och är riktigt glad för alla jobb jag fått äran att ha.

Hur det kommer gå i Sundsvall vet jag inte. Jag känner stort hopp för att det här ska bli en av de bästa tiderna i mitt liv och är otroligt taggad. Jag känner lite att det får gå som det går. Jag kan inte bo i Ljungby resten av mitt liv och jag kan aldrig veta hur jag och Niklas fungerar om vi inte får vara ensamma i en ny stad och lära oss hur det fungerar när man inte längre kan smita iväg till en kompis eller föräldrar när man är arg. Inte för att det har hänt så ofta, kan räkna de få gångerna på en hand. Om det ens hänt. Haha.

4år är ganska stor åldersskillnad om man träffas i den här åldern. Jag har inte haft några problem med det tills jag nu har insett att jag missat en hel del som Niklas inte har. Jag har inte fått åka på partyresa utomlands med bara vänner och kunna göra vad jag vill utan att någon kan bry sig, jag har inte fått flytta ensam genom landet, jag har inte fått ha långa förhållanden, jag har inte fått hitta mig själv.
Ibland spelar dessa saker ingen roll, andra dagar spelar det galet stor roll. Ibland känns det som att jag slösat bort mycket tid på ingenting innan jag träffade N. Som att jag missat en rolig del av livet, som jag kanske aldrig kommer kunna ta igen?

Ångest, entusiasm och hopp.

Efter Hannahs inlägg om komplex var jag nästan hundra på att delta i utmaningen och när jag senare entrade Egoinas inlägg så bestämde jag mig för att definitivt följa två grymma tjejers väg!

Det här med att aldrig vara nöjd med sig själv är ett fruktansvärt problem. Personligen tycker jag inte alls att det är underligt, varje dag möts man av tex. tidningar, tv-program och reklampelare med tjejer som väger för lite för sitt eget bästa. Media har målat upp en bild av den perfekta kvinnan. Hon ska ha platt mage, mycket mellanrum mellan benen, kindbenen ska synas eller ja, alla ben ska synas... Det här är medias bild av den perfekta kvinnan, det här är min bild av en sjuk kvinna.

Som liten var jag allt från dansare till löpare till friidrottare och jag kan aldrig minnas några komplex. Jag var nöjd med det som fanns helt enkelt. Men när jag var i mitt första riktiga förhållande ändrades den synen på mig själv. Min dåvarande pojkvän kunde ta på min mage och slänga ur sig saker som "va e de här, de e fett!". Sen dess har jag aldrig varit nöjd med mig själv. Varenda dag har jag tänkt att magen är för stor och att det är för mycket fett överallt.. Ett annat förhållande fick mig (nästan?) till ätstörningar. Vi bråkade jämnt och jag kände mig alltid världelös. Tillslut märkte jag att när jag inte åt så blev magen platt och vad gör man då? Jo man slutar äta. En jobbig tid i mitt liv som jag tillslut tog mig ur.. Har bad guys fått mig att må såhär eller vad är det frågan om?

Nu är jag tillsammans med en pojkvän som överöser mig med komplimanger. Dagligen får jag höra hur bra jag är och fin jag är. Det är aldrig något snack om att magen är för stor eller att benen inte är tillräckligt smala. Är det någon som har hjälpt mig i kampen om bättre självförtroende så är det Niklas. Äntligen känns det som att jag duger, ja vissa dagar känns det som att jag verkligen är Number ONE för någon. Det är underbart.

Man får ha putande mage!
Låren får nudda varandra!
Det gör inget om man får dubbelhaka på kort!

Ett par kilo för mycket är finare än ett par kilo för lite!

Här är mitt inlägg till utmaningen! Heja kroppar med former! :)