Nu är det näääära



Nu är det NÄRA!
På torsdag natt bär det av, då åker 3 bilar och 2 släp från Ljungby till Sundsvall. Helt galet är det! Nervös börjar jag dessutom bli, jag som längtat efter flytt i ett par år nu.. Det kommer bli kanon när vi väl är där men just nu pirrar det rejält i magen, så många frågor och så få svar!
Jag hoppas ni kommer ta bra hand om mig nu, Sundsvall!

Vi ses snart!




Idag firar vi 2½ år.

Midsommarfirandet slutade kring 06.00 inatt och vi sov därmed bort halva dagen. Haha. Det var de värt! Vi tänkte fira med god mat från Charlies, som dessvärre var stängt. Pizza, donken, chips, popcorn och nu jordgubbar och vattenmelon får istället förgylla denna halvårsdag. Våra "halv-och-hel-årsdagar" har en tendens att misslyckas så det är nog bäst att ligga lågt :) Haha!

Om en vecka är vi i Sundsvall.

Då är det dags att vända blad i vår egna lilla historia. Mysigt!


Om 10 dagar är jag tydligen norrlänning?

Det närmar sig med stormsteg. Om 1 vecka och 3 dagar sitter jag i en lägenhet i Sundsvall och har lämnat min födelseort och alla mina nära och kära. Det känns för tillfället galet skrämmande. Kanske är det för att de senaste veckorna har varit toppen och fått mig att inse vilka fina människor jag har i mitt liv. Sista dagen som Ljungbybo kommer att bli tung, känns som att många tårar kommer att falla. Det gjorde inte saken bättre när Niklas klargjorde att jag kommer sitta väldigt mycket ensam i vinter, han har noll koll på om det bor fler spelare i området och jag har inget jobb, än. Skrämmande men förhoppningsvis blir det succé tillslut!


Idag har vi ätit fyra sorters glass (melon, hallonlakrits, fläder sorbe och choklad med brownie) med jordgubbar och Coca Cola till samtidigt som vi såg söta filmen "No strings attached" och lyssnade på Ajis kurrande mage! ;) Två fina donnor jag kommer sakna i massor när jag sitter ensam i lägenheten och inte vågar gå ut!


Bilägare

Är numera bilägare till en Hyundai i10 sen ett par timmar tillbaka!
Blir bara mer och mer redo för Sundsvall!


Överraskningsfest för lilla mig





Världens underbaraste vänner hade Överraskningsfest för mig! Kändes som att jag var med i en film - jag blev så obeskrivligt GLAD! Mer om händelsen kan ni läsa HÄR!

I love u guys!
TACK!


Att flytta 80 mil från tryggheten

Dagens krönika kan även läsas i Smålänningen onsdagen den 15/6 2011.

Att flytta 80 mil från tryggheten

I skrivande stund sitter jag på ett tåg, i 17 timmar ska jag lyckas spendera tiden i en trång kupé med fyra andra människor. Det är förvånansvärt trevligt och helt utan anledning så pratar man på som om man redan kände varandra.

Att åka långa turer är något jag ska börja vänja mig vid, i slutet av sommaren lämnar jag nämligen min födelseort och bosätter mig i Sundsvall. Jag ska alltså lämna min pappa, min mamma, mina fina syskon, min mormor, min morfar, alla fina vänner och framförallt ska jag lämna tryggheten. Att lämna Ljungby är något jag alltid har drömt om, missförstå mig inte för jag gillar faktiskt staden. En mysig liten stad som passar perfekt när man är ung eller planerar att skaffa barn och bilda familj. Är man mellan 20 och 30 år så är det dock inte lika häftigt att bo i Ljungby, tro det eller ej men ibland önskar man att det fanns ett större utbud av aktiviteter. Att varje helg gå ut och festa och att varenda helg mötas av samma människor är inte så äventyrligt.
  En sak jag verkligen tycker om med Ljungby är att alla känner alla. Många kan se detta som något negativt, vilket det kanske är i vissa fall, men hur mysigt är det inte när man går på stan och alla är trevliga mot dig. Säger du "Hej" och ler så får du oftast en hälsning och ett leende tillbaka. Det är väldigt uppskattat i mina ögon, ibland tror jag inte att folk förstår hur uppskattat ett litet leende kan vara.

Flytta till Sundsvall kommer bli det mäktigaste jag någonsin har gjort. Ena sekunden är jag livrädd och nästa sekund kan jag inte sluta le för att jag är så lycklig. Det känns som att jag påbörjar en lång vandring och målet är att hitta mig själv. Vem är Lisa Bengtsson? I Ljungby har jag gjort så mycket för mig själv, jag har provat på de flesta arbeten man kan göra i Ljungby, jag har fått äran att vara Sunnerbolucia 2007, jag har fått tävla i löpning (höjdpunkten var Göteborgsvarvet då jag fick ha pappa vid min sida), jag har fått skriva krönikor för Smålänningen och jag har fått lära känna så otroligt underbara människor. Under mina 20 år i Ljungby har jag i mina egna ögon åstadkommit en hel del. Jag har lärt mig att vara ödmjuk, respektera andra och stå för vad jag tycker. Det är viktiga egenskaper som kommer att ta mig långt i livet.

En kuslig tanke är att när jag senare i sommar flyttar med alla mina nedpackade lådor som innehåller hela mitt i så är jag helt plötsligt ingen. En ny stad där ingen vet vem jag är, vad ska man ta sig till? En sak är säker och det är att jag kommer hälsa på varenda norrlänning jag möter på stan och jag hoppas innerligt att jag får ett leende tillbaka. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. En dag ska jag vara någon i Sundsvall också. Jag pratar inte om att vara en Hollywoodkändis som alla känner till. Sålänge folk minns mig som tjejen med ett leende på läpparna är jag nöjd. Jag är helt säker på att man kommer längre i livet genom att vara snäll. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser någon sitta ensam och äta, hör att någon blir illa behandlad eller ser sorgen i en människas ögon. Det får mig att undra varför någon vill en annan människa ont?
  I vissa fall handlar det om döden, det är fruktansvärt och jag finner inte ens ord. Det mörka ordet talar för sig själv och jag önskar att ordet och dess betydelse inte existerade men det är inget vi kan styra över. Något vi kan styra över är hur vi behandlar andra människor. Egentligen tror jag att de som behandlar någon illa är osäkra individer som inte blir tillräckligt uppskattade, det är sorgligt. När någon blir mobbad tar man alltid hand om offret och det är självklart bra men man får inte glömma bort att hjälpa den som mobbar. Ofta tror jag att problemet är hos en sorgsen människa som inte kan hantera sin ledsamhet och därför gör allt för att lägga över det på någon annan. Ge ett leende och sträck ut en hjälpande hand, jag tror att det kommer att göra saker och ting bättre i längden.

80 mil hemifrån ska jag bosätta mig. Jag älskar det och jag hatar det. Hur ska man hantera det? Andra klarar ju av det så varför skulle inte jag? Hur kommer det sig att osäkerheten tar så stor plats? Jag vill njuta av livet och av mitt kommande äventyr och det ska jag göra. Alla dessa frågetecken snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och någon sa till mig att det var intressant att få veta hur tankarna går inför det här nya steget i mitt liv. Därför bestämde jag mig att dela med mig av min rädsla och all min entusiasm.

Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon. Jag kommer att se så många människor men jag kommer inte att veta något om dem, hur underbar känsla är inte det? Jag ska få kolla på folk utan att döma någon efter deras smeknamn i högstadiet eller ryktet som spred sig förra året.
  Tänk alla promenader man har tagit i sitt liv, med vänner eller potentiella pojkvänner och man kommer aldrig att glömma hur varven går. Jag ska äntligen får utforska nya rundor, ny utsikt och på ett år vet jag förmodligen vem som går var och när i Sundsvall också.
  Tro inte att ni slipper mig nu bara för att jag berättar om en flytt 80 mil bort. Det finns för många betydelsefulla människor i Ljungby för att jag skulle säga hejdå för evigt. Jag hoppas också på att kunna uppdatera er med känslor och äventyr den kommande vintern. Nu är det dags för mig att stå på egna ben och möta världen på ett självständigt vis. Det här är min tid, det här är min chans och jag tänker ta den. 



Lisa Bengtsson
lisa.bengtsson@hotmail.com


Ni är bäst!



För tillfället njuter jag mest av livet i Ljungby. Det är konstigt att man bara vill bort, bort, bort men när det väl närmar sig och man spenderar tid med sina vänner så känns det plötsligt konstigt. Ska man vara utan alla dem? Ska jag inte kunna åka till Mamma eller Pappa när jag vill? Ska jag inte få träffa mina tre underbara syskon när jag känner för det? Ska jag inte kunna åka till mormor och morfar när jag vill må bra en hel dag? Ska jag inte träffa farmor och alla släktingar på ännu längre? Ska inte Ewe kunna rädda mig från allt när jag mår dåligt? Ska Aji inte kunna vara där för en promenad och snack om allt? Ska jag inte kunna ha mina mysa dagar med Pillan? Ska jag inte kunna ha mysa kvällar med Lisa, Becka och Louise? Ska jag inte kunna ta en fika med Louise? Ska jag inte kunna gå ut och äta med Becca och Tess? Ska jag inte kunna prata om allt med Becca över hennes underbara cupcakes? Ska jag inte kunna träffa mina grabbar alls? Å alla andra fina människor, ska jag vara utan er?

Som ni förstår är det många människor jag kommer att sakna och jag hoppas att ni är många som kommer och hälsar på mig! Ni är alltid välkomna ska ni veta! :)


Svar till er!

Tack Anonym1, jag hoppas jag får uppleva samma känsla som du! Det är mycket det med att vara en person som ingen dömer som lockar. Ingen vet något och man får en ärlig chans! Kul att det gått så bra för dig, bor du i Norrland också? :)

Till Anonym2 vill jag be om ursäkt för dålig uppdatering men då jag inte bor i Sundsvall än har jag inte så mycket att skriva men är du intresserad så kan du ju följa mig på www.missunpredictable.blogg.se om du inte redan gör det vill säga och jag lovar att bättra mig! 1juli kommer det definitivt rulla in gott med inlägg här :)


Norrland



Här har ni en äkta Norrlands-Lisa! På familjen Enbergs snöskoter poserar jag glatt trots att det är mitt i sommaren. Jag älskar den gården och allt som har med den att göra. Familjen, hönsen, hundarna, katterna, poolen, bastun, luften, utsikten, allt allt allt!

Just nu är min älskade där och en liten del av mig är så sugen på att hoppa på ett plan och bara njuta av känslan. För någon dag sen diskuterade vi smultronställe och jag sa att jag inte hade något speciellt men nu har jag insett att det har jag. Långnäs är mitt smultronställe.

PS.
Ändrade bloggen ännu en gång (fjärde gången nu...) då jag helt enkelt insåg att Therese hade rätt i det hon sa med att jag skulle ha mer färg för då trivs jag! Så rätt så gumman!

Hope you like it,
för nu är jag trött på att göra nya designer!


Inviger Sundsvall med Gatufesten



Biljetterna är bokade!
Sundsvall invigs med FEST - Gatufesten i Sundsvall 4-9 juli!

Där ska vi checka in September, Daniel Adams Ray, Veronica Maggio, Håkan Hellström å många fler artister!! WOOOOOHOOOO! Taggad till max!!!

Hoppas på att träffa på många trevliga norrlänningar också!
See ya there!


Det är en saga för god för att vara sann



Imorse var jag ett levande, osäkert frågetecken...
...Nu är jag en lyckligt förälskad tjej utan frågetecken.

Min pojkvän är utan tvekan världens finaste. Han kom hem med ett rosa paket som innehöll det vackra halsbandet på bilden ovan, han bjöd mig på mat och tog mig sen till en sjö där vi bara satt på en sten med fötterna i vattnet pratade och njöt. Listan skulle kunna göras lång med fina saker Niklas gör för mig hela tiden, jag har haft sån tur!

 I love you, pretty boy.


Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå


Idag är fantasiLisa aktiv. Att sitta ensam i 2timmar är inte riktigt min grej, då börjar jag tänka på allt och inget. Tänk då hur det ska gå när jag bor i Sundsvall... 80 mil hem till familj och vänner... Tänk om jag inte hittar någon att umgås med i Sundsvall? Tänk om jag inte får ett jobb? Ska jag då sitta ensam flera dagar, aoush. En sak är säker att det får inte inträffa.

Mitt tålamod kommer få arbeta hårt och jag kommer göra allt jag kan för att besegra min fobi för att vara ensam och likaså min fobi för mörker. Min fantasi ska också bearbetas. Antingen får jag väl skriva ner varenda läskigt scenario som utspelar sig här innanför pannbenet eller lösa det på annat vis. För jag kan inte gå runt och vara rädd hela tiden.

När jag kommer till Sundsvall ska jag pyssla i massor. Jag ska använda min nya (fast den är ju gammal) skrivmaskin. Jag ska lära mig baka! Jag ska hitta ett jobb. Jag hoppas innerligt att jag ska träffa massa goa människor.

Att vi stannade det gångna året i Ljungby var såhär i efterhand väldigt bra. När beslutet togs låg jag i Niklas famn och grät, jag grät i massor faktiskt. Det enda jag ville var att lämna Ljungby men när Niklas kände att något var fel (skadan) så ville han stanna. Det var fruktansvärt. Nu känns det bra att ha varit här, jag har kunnat spendera mycket tid med familjen och vara här för dem och mina syskon i den förändring som skett. Huset är som vanligt samtidigt som det känns tomt när här bara bor en förälder. Det är tungt när man älskar sin familj så mycket och inse att saker och ting kommer förändras. Men det har löst sig mycket bra och som sagt, jag är glad att jag fanns här detta året.
  Däremot ångrar jag det när det kommer till hockeyn. Åren innan har jag alltid haft kul med tjejerna i laget och verkligen tyckt om dem. I år fanns många goa tjejer men också ett par som inte va vettiga. Ibland förstår jag inte hur endel människor fungerar och tyvärr kommer det nog alltid finnas människor som hellre förstör för andra än att ta tag i sina egna problem. Det var dock jobbigt att det skulle vara sådana människor just i år när allt redan var tungt nog.

När det gäller jobb har jag fått så otroligt mycket erfarenheter och jag har lärt mig att man kan jobba dygnet runt. Fast bara ett tag. Jag har lärt mig så mycket och är riktigt glad för alla jobb jag fått äran att ha.

Hur det kommer gå i Sundsvall vet jag inte. Jag känner stort hopp för att det här ska bli en av de bästa tiderna i mitt liv och är otroligt taggad. Jag känner lite att det får gå som det går. Jag kan inte bo i Ljungby resten av mitt liv och jag kan aldrig veta hur jag och Niklas fungerar om vi inte får vara ensamma i en ny stad och lära oss hur det fungerar när man inte längre kan smita iväg till en kompis eller föräldrar när man är arg. Inte för att det har hänt så ofta, kan räkna de få gångerna på en hand. Om det ens hänt. Haha.

4år är ganska stor åldersskillnad om man träffas i den här åldern. Jag har inte haft några problem med det tills jag nu har insett att jag missat en hel del som Niklas inte har. Jag har inte fått åka på partyresa utomlands med bara vänner och kunna göra vad jag vill utan att någon kan bry sig, jag har inte fått flytta ensam genom landet, jag har inte fått ha långa förhållanden, jag har inte fått hitta mig själv.
Ibland spelar dessa saker ingen roll, andra dagar spelar det galet stor roll. Ibland känns det som att jag slösat bort mycket tid på ingenting innan jag träffade N. Som att jag missat en rolig del av livet, som jag kanske aldrig kommer kunna ta igen?

Ångest, entusiasm och hopp.

Det känns inte rätt



Nu har jag ändrat bloggdesign för er skull! Dock känns den inte alls rätt... Kanske är det för att den är för "vanlig" i mallen eller för att färgerna är tråkiga (men gammaldags är nice!)!

Nu får ni antingen ge mig;
Ris & Ros
Ny design

Jag vill att den här bloggen/designen ska vara perfekt när jag intar Sundsvall och börjar blogga rejält. Någon som känner sig manad?

Dags för Big Brother final och bästa efterätten (som ni ser på bild)
- Keso
- Kesella/Kvarg
- Kiwi (eller annan frukt)
- cashewnötter (om man vill)

Se nu till å hjälpa mig!
Tyck till i kommentarfältet!


Ett par kilo för mycket är finare än ett par kilo för lite

Efter Hannahs inlägg om komplex var jag nästan hundra på att delta i utmaningen och när jag senare entrade Egoinas inlägg så bestämde jag mig för att definitivt följa två grymma tjejers väg!

Det här med att aldrig vara nöjd med sig själv är ett fruktansvärt problem. Personligen tycker jag inte alls att det är underligt, varje dag möts man av tex. tidningar, tv-program och reklampelare med tjejer som väger för lite för sitt eget bästa. Media har målat upp en bild av den perfekta kvinnan. Hon ska ha platt mage, mycket mellanrum mellan benen, kindbenen ska synas eller ja, alla ben ska synas... Det här är medias bild av den perfekta kvinnan, det här är min bild av en sjuk kvinna.

Som liten var jag allt från dansare till löpare till friidrottare och jag kan aldrig minnas några komplex. Jag var nöjd med det som fanns helt enkelt. Men när jag var i mitt första riktiga förhållande ändrades den synen på mig själv. Min dåvarande pojkvän kunde ta på min mage och slänga ur sig saker som "va e de här, de e fett!". Sen dess har jag aldrig varit nöjd med mig själv. Varenda dag har jag tänkt att magen är för stor och att det är för mycket fett överallt.. Ett annat förhållande fick mig (nästan?) till ätstörningar. Vi bråkade jämnt och jag kände mig alltid världelös. Tillslut märkte jag att när jag inte åt så blev magen platt och vad gör man då? Jo man slutar äta. En jobbig tid i mitt liv som jag tillslut tog mig ur.. Har bad guys fått mig att må såhär eller vad är det frågan om?

Nu är jag tillsammans med en pojkvän som överöser mig med komplimanger. Dagligen får jag höra hur bra jag är och fin jag är. Det är aldrig något snack om att magen är för stor eller att benen inte är tillräckligt smala. Är det någon som har hjälpt mig i kampen om bättre självförtroende så är det Niklas. Äntligen känns det som att jag duger, ja vissa dagar känns det som att jag verkligen är Number ONE för någon. Det är underbart.

Man får ha putande mage!
Låren får nudda varandra!
Det gör inget om man får dubbelhaka på kort!

Ett par kilo för mycket är finare än ett par kilo för lite!

Här är mitt inlägg till utmaningen! Heja kroppar med former! :)


Gärdehov Ishall



Här ser ni alltså Niklas nya ishall. Gärdehov Ishall heter den om jag inte missminner mig.. Enligt mig är det definitivt en finare ishall än vad Sunnerbohov är! Sittplatserna är sköna och man slipper gå hem med rump och ryggvärk! Tror även det finns bastuplats (man ser inte in men ut) och lite andra småsaker.

Stort plus att hallen blir bättre, det är ju trots allt där jag ska vara när jag väl har med hockeyn att göra! :)


När du flyttar ger du dem chansen att lyfta sig själva



Lisa Bengtsson var namnet och det här är min nya blogg. Den 1 juli lämnar jag min hemort Ljungby för att flytta till Sundsvall med min sambo. Det är med stor spänning jag lämnar familj och vänner men självklart kommer jag sakna de i massor. Jag hörde dock en vis kvinna säga; "När du flyttar ger du dem chansen att lyfta sig själva" så det är på det viset jag väljer att se det. Jag kommer bli starkare och hitta på mig själv men det kommer också mina närmaste göra utan mig.

Anledningen till att vi flyttar just till Sundsvall är för att Niklas ska börja spela för Sundsvall Hockey. Jag hoppas verkligen att han får chansen att utvecklas och träffa många härliga människor.
Det känns som att hockeyfru ofta är något nedvärderande och många tror att man är tillsammans med killen på grund av det han gör, inte den han är. Många flyttar också med bara för att och väljer att leva ett liv i skuggan för att det är bekvämt. Så är dock inte fallet här. Jag har pushat på att vi ska flytta och jag flyttar för att jag vill det, inte för att jag måste välja. Just nu vet jag inte vad jag vill göra eller vad jag vill bli men det tänker jag ta reda på och det känns som att Sundsvall är det perfekta stället för mig att komma på vad jag vill göra med mitt liv.

Här kommer ni kunna följa mitt liv i Sundsvall. Ni kommer få läsa om min hemlängtan, om hur det går för Niklas i hockeyn, min vardag och mycket, mycket mer!

Välkomna!


Följ min blogg med Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

eller lägg till i favoriter
eller kom ihåg den enkla adressen

it's up to you
:)


RSS 2.0