Dagens krönika kan även läsas i Smålänningen onsdagen den 15/6 2011.

Att flytta 80 mil från tryggheten

I skrivande stund sitter jag på ett tåg, i 17 timmar ska jag lyckas spendera tiden i en trång kupé med fyra andra människor. Det är förvånansvärt trevligt och helt utan anledning så pratar man på som om man redan kände varandra.

Att åka långa turer är något jag ska börja vänja mig vid, i slutet av sommaren lämnar jag nämligen min födelseort och bosätter mig i Sundsvall. Jag ska alltså lämna min pappa, min mamma, mina fina syskon, min mormor, min morfar, alla fina vänner och framförallt ska jag lämna tryggheten. Att lämna Ljungby är något jag alltid har drömt om, missförstå mig inte för jag gillar faktiskt staden. En mysig liten stad som passar perfekt när man är ung eller planerar att skaffa barn och bilda familj. Är man mellan 20 och 30 år så är det dock inte lika häftigt att bo i Ljungby, tro det eller ej men ibland önskar man att det fanns ett större utbud av aktiviteter. Att varje helg gå ut och festa och att varenda helg mötas av samma människor är inte så äventyrligt.
  En sak jag verkligen tycker om med Ljungby är att alla känner alla. Många kan se detta som något negativt, vilket det kanske är i vissa fall, men hur mysigt är det inte när man går på stan och alla är trevliga mot dig. Säger du "Hej" och ler så får du oftast en hälsning och ett leende tillbaka. Det är väldigt uppskattat i mina ögon, ibland tror jag inte att folk förstår hur uppskattat ett litet leende kan vara.

Flytta till Sundsvall kommer bli det mäktigaste jag någonsin har gjort. Ena sekunden är jag livrädd och nästa sekund kan jag inte sluta le för att jag är så lycklig. Det känns som att jag påbörjar en lång vandring och målet är att hitta mig själv. Vem är Lisa Bengtsson? I Ljungby har jag gjort så mycket för mig själv, jag har provat på de flesta arbeten man kan göra i Ljungby, jag har fått äran att vara Sunnerbolucia 2007, jag har fått tävla i löpning (höjdpunkten var Göteborgsvarvet då jag fick ha pappa vid min sida), jag har fått skriva krönikor för Smålänningen och jag har fått lära känna så otroligt underbara människor. Under mina 20 år i Ljungby har jag i mina egna ögon åstadkommit en hel del. Jag har lärt mig att vara ödmjuk, respektera andra och stå för vad jag tycker. Det är viktiga egenskaper som kommer att ta mig långt i livet.

En kuslig tanke är att när jag senare i sommar flyttar med alla mina nedpackade lådor som innehåller hela mitt i så är jag helt plötsligt ingen. En ny stad där ingen vet vem jag är, vad ska man ta sig till? En sak är säker och det är att jag kommer hälsa på varenda norrlänning jag möter på stan och jag hoppas innerligt att jag får ett leende tillbaka. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. En dag ska jag vara någon i Sundsvall också. Jag pratar inte om att vara en Hollywoodkändis som alla känner till. Sålänge folk minns mig som tjejen med ett leende på läpparna är jag nöjd. Jag är helt säker på att man kommer längre i livet genom att vara snäll. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser någon sitta ensam och äta, hör att någon blir illa behandlad eller ser sorgen i en människas ögon. Det får mig att undra varför någon vill en annan människa ont?
  I vissa fall handlar det om döden, det är fruktansvärt och jag finner inte ens ord. Det mörka ordet talar för sig själv och jag önskar att ordet och dess betydelse inte existerade men det är inget vi kan styra över. Något vi kan styra över är hur vi behandlar andra människor. Egentligen tror jag att de som behandlar någon illa är osäkra individer som inte blir tillräckligt uppskattade, det är sorgligt. När någon blir mobbad tar man alltid hand om offret och det är självklart bra men man får inte glömma bort att hjälpa den som mobbar. Ofta tror jag att problemet är hos en sorgsen människa som inte kan hantera sin ledsamhet och därför gör allt för att lägga över det på någon annan. Ge ett leende och sträck ut en hjälpande hand, jag tror att det kommer att göra saker och ting bättre i längden.

80 mil hemifrån ska jag bosätta mig. Jag älskar det och jag hatar det. Hur ska man hantera det? Andra klarar ju av det så varför skulle inte jag? Hur kommer det sig att osäkerheten tar så stor plats? Jag vill njuta av livet och av mitt kommande äventyr och det ska jag göra. Alla dessa frågetecken snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och någon sa till mig att det var intressant att få veta hur tankarna går inför det här nya steget i mitt liv. Därför bestämde jag mig att dela med mig av min rädsla och all min entusiasm.

Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon. Jag kommer att se så många människor men jag kommer inte att veta något om dem, hur underbar känsla är inte det? Jag ska få kolla på folk utan att döma någon efter deras smeknamn i högstadiet eller ryktet som spred sig förra året.
  Tänk alla promenader man har tagit i sitt liv, med vänner eller potentiella pojkvänner och man kommer aldrig att glömma hur varven går. Jag ska äntligen får utforska nya rundor, ny utsikt och på ett år vet jag förmodligen vem som går var och när i Sundsvall också.
  Tro inte att ni slipper mig nu bara för att jag berättar om en flytt 80 mil bort. Det finns för många betydelsefulla människor i Ljungby för att jag skulle säga hejdå för evigt. Jag hoppas också på att kunna uppdatera er med känslor och äventyr den kommande vintern. Nu är det dags för mig att stå på egna ben och möta världen på ett självständigt vis. Det här är min tid, det här är min chans och jag tänker ta den. 



Lisa Bengtsson
[email protected]